Allt ifrån bostadsägarhuvudstaden Oslo till Wien med 85 procents hyresbestånd jämfördes när Anna Granath Hansson sammanställde fem olika städers metod att klara av sina invånares bostadsbehov på Business Arena Stockholms andra dag, den 20 september 2018.
– Tyvärr så finns det inget perfekt system i något land så ha inga förhoppningar om några utopier. Så inledde Anna sitt anförande på Business Arena under rubriken ”Tänk utanför bostadsboxen”. Anna är teknologie doktor och bostadsforskare vid KTH.
Våra grannländer Danmark och Norge har valt helt olika metoder. Oslo har nästan bara bostadsrätter och hjälper sina medborgare in på marknaden genom startlån och bospar. Köpenhamns system har gamla rötter från 1850-talet där kommunen förmedlar minst 33% av lägenheterna och har kostnadsbaserade hyror.
Anna menar att bägge nordiska system har brister – i Oslo finns knappt några hyresrätter vilket gör att ungdomar tvingas köpa sin bostad i ett läge där en hyresrätt vore att föredra. I Köpenhamn är systemet väldigt trögrörligt eftersom de äldsta och billigaste bostäderna bor folk gärna i väldigt, väldigt länge och de nybyggda blir för dyra för vanligt folk.
Hamburg införde 2011 ett bostadsförbund mellan politik och bostadutvecklare som till en början såg ut att bli en jättesuccé. Nybyggnadsmålen sattes i samarbete med branschen och gemensamma åtgärdspaket mot hinder att nå målen. Men när hyrorna skulle omförhandlas fyra år senare blev det slutet på succén och bostadsutvecklarna gick därifrån väldigt besvikna på den hyresbroms som infördes.
Wien har under de senaste 70 åren byggt sociala bostäder åt sina medborgare. Där är det knappt några köer, hög rörlighet och 80% av bostadsbyggandet är subventionerat.
Dock måste man ha bott två år i Wien för att få en bostad och ha en viss ekonomi för att komma in i systemet.
München införde sitt system 1994 och kräver där att en del av bostadsbyggandet ska vara riktat till låg och medelinkomsttagare för att få socialt blandade bostadsområden. Deras system har rötter i USA och England där storstäder och universitetsstäder har den här modellen. Billigare mark och friare gestaltning är några av metoderna för att få detta system att fungera.
